söndag 10 juni 2018

Missfallet

Börjar känna mig redo att skriva om detta nu, sådär 8 månader senare... Jag har pratat om det med en del, men då har jag ju själv valt vem jag ska berätta åt. Men att skriva om det på bloggen har tagit lite längre tid. Ändå vill jag faktiskt skriva om det. För att det verkligen inte är någonting att undanhålla, de händer så mycket oftare än vad man tror. 
Nu är jag redo. Förra hösten blev jag gravid. 

Det var ingenting som var planerat. Så just därför var både jag och Conny fundersamma över vad vi skulle göra. Jag berättade åt mina närmsta och min tankeverksamhet gick på högvarv. 
Efter att ha pratat mycket om framtiden så visste vi ändå båda vad vi ville göra. Vi ville behålla bebisen.
Moderskänslorna kröp in i mig direkt och jag längtade verkligen tills jag skulle få berätta för hela omvärlden, att magen skulle synas och att sen få träffa babyn. 

Så en dag började jag blöda.. Dagen därpå fick jag en akuttid till vaginalt-ultraljud för att se om allt var okej. 
När jag låg där i gynstolen och såg skärmen förstod jag direkt hur det låg till...
Läkeren sa: - Jag ser tyvärr inget foster. 
Tårarna rann och det kändes som att hela min värld rasade samman.

Jag hade fått ett så kallat MA (missed abortion). Jag var i vecka 11, men babyn hade dött i magen flera veckor innan jag fick själva missfallet (redan i vecka 5-9 någongång).

Missfallet tog hårt på mig och jag var såå ledsen. 


Bästa! <3 
Förutom Conny och familjen så var dessa två helt underbara under denna svåra tid.


Jag vet att man inte ska beskylla sig själv i en sånhär situation. Troligtvis stötte ju kroppen bort fostret för att någonting var fel. Men missfallet beskyllde jag ändå lite på mig själv, för att jag inte tog det lugnt, speciellt med träningen då. Jag både toppade (tränade på maxvikter) och gjorde en tävling tidigt i graviditeten... (Därför gott folk har jag inte deltagit i styrkelyfts fm heller, för att jag blivit gravid båda gångerna jag har kvalat.. så nu vet ni det också)
Jag har pratat med barnmorskan om det, och hon sa att missfallet inte berodde på det. Jag hade deras tillåtelse från början om att det inte var någon fara så länge jag lyssnade på kroppen, utan troligtvis var det någon kromosomavvikelse, men man blev ju ändå nojjig.

Ni kan säkert förstå att jag under min nuvarande graviditet har varit så himla orolig över att det skulle hända samma sak igen.. Oron som jag haft dag ut och dag in... Speciellt när jag inte haft några symptom alls, förutom lite trötthet. 
Också därför jag nästan direkt slutade med de tunga lyften i träningen, fast jag idag vet att det inte borde vara någon fara.



Många frågar om nuvarande babyn var planerad? Både och faktiskt.
Vi ville inte planera någonting, men den dagen jag skulle råka bli gravid på nytt så visste vi ju båda exakt vad vi ville.

När jag nu gick in i vecka 11 fick jag äntligen en bekräftelse över att jag faktiskt denna gång var gravid på riktigt. Jag fick höra hjärtljuden. Och vilken lycka det var! Sen dess har jag faktiskt inte varit orolig alls. Eller jo, lite, men ganska chill ändå. 

Inga kommentarer: